...När man känner att allt man gör är fel och är det inte fel så lär det bli fel i slutändan ändå. Jag vet hur det känns och den känslan kväver mig verkligen. Alltid är det något som inte stämmer. Varför kan det inte bara få vara sådär bra och härligt istället. Det kommer något ivägen mest hela tiden och jag vet inte hur jag ska göra för att stoppa det.

Jag behöver någon att reflektera mina tankar med. För jag klarar inte av den press som ligger på mina axlar just nu. Jag måste få ur mig lite innan jag sprängs.

Man brukar säga, "det vore så skönt att få komma bort ett tag och släppa allt bara." Men det går inte stänga av. Den som uppfinner människans av och på knapp kommer bli min Gud.

Det är inte meningen att låta så negativ men jag var bara tvungen att skriva av mig lite. Känns lite lättare i bröstet nu.

Har några nya serier som jag knarkar just nu, Glee, The O.C, Hart of Dixie och så de vanliga, The vampire diaries och The Secret Circle tyvärr har de uppehåll till 5 januari så jag får plågas lite till.

Det är verkligen inte lätt att förstå vad ödet har för planer. Vad är det som gör att det händer saker som man verkligen inte vill ska hända. Man försöker att vara tillräckligt duktig och tillräcklig över huvudtaget. Jag ska väl egentligen inte klaga för jag är väldigt lycklig. Men jag skulle göra vad som helst för att förstå meningen, meningen med det som händer och kommer att hända.

Det var den 12 april 2008. På lördag är det alltså 3 år och 7 månader sedan. För mig är det magi, helt ofattbart. En enda blick, det var allt som behövdes. Jag försöker förstå men kommer aldrig fram till någon vettig förklaring. Det kommer jag nog aldrig att göra heller. Men jag behöver nog inte förstå heller. Jag tror att det är det som gör det så speciellt. Att inte förstå. Jag gillar ju inte ovisheten, men detta är något annat.

Jag tycker att det är lite läsigt med framtiden. Man vet aldrig vad som kan dyka upp och saker och ting kommer förändras. Det kommer inte bli så som man tänkt sig. Det är jag fullt medveten om. Så om jag ska erkänna så är jag nog lite rädd. Jag är ju bara människa.

Det har varit fullt upp en tid nu. Ganska så skönt eftersom att tiden går så fort då. Just nu längtar jag väldigt mycket till fredag. Just nu ser framtiden väldigt ljus ut och jag vill bara njuta utav den. Låta tiden gå lite saktare då tiden är som bäst.

Jag bara älskar livet!

Då känns det så mycket lättare att vakna.

Jag har utan tvekan haft en underbar helg, sprängfylld med allt jag älskar.
Finns inte så mycket mer att säga och nu ska jag sova.

Jag kommer drömma om oss.
Om oss.
Bara du och jag.
Inga andra.
Det finns bara vi.
Vi älskar.
Som bara kära kan.



Jag dör av vad sexig denna mannen är...
Och jag vet att någon mer håller med mig!

De små tillfällen som är fyllda med lycka är oftast de mest effektiva. De man sparar någonstan inom sig och tänker tillbaka på när det känns som svårast.

"Du förstår nog inte hur du gjort.
Du förstår säkert inte heller hur många gånger tankarna snurrar runt.
Ingen kommer veta, ingen utan du.
All den lycka du ger mig.
All den lyckan är ovärdelig.
Det är därför jag tänker."

Jag älskar att se dig le...

Jag inbillar mig själv att det är bra att prova nya saker. Inte bara byta tandkrämsmärke eller schampo, utan att verkligen börja med något helt nytt. Nu är det väl inte så att jag har ändrat hela min livsstil som jag får det att låta här, men jag ska prova något nytt. Jag ska prova att lyssna på ljudbok. Jag älskar ju att läsa men det kanske kan vara skönt att slippa använda sin egen hjärna för en stund och bara sluta ögonen och lyssna.

Idag har det varit en sån där dag då tiden rusar före och stannar inte upp förrän det är försent. Jag har hunnit med mycket och jag har haft en härlig dag men jag har kännt mig lite småstressad hela tiden. Som att jag är rädd för att inte hinna med allt som jag borde hinna med. Men det gjorde jag och jag mår verkligen jättebra just nu.

Morgondagen vill jag inte ens tänka på ännu. Usch vad jag ska hinna med mycket. Det är nog dags att sova nu så att jag iallafall är pigg och utvilad. Det kan hjälpa till lite.

Puss på er.

Ger ut ett smakprov på fortsättningen av min bok...
Enjoy...

Mörkret omringar mig ännu en gång. Jag tar ett sista andetag och hoppas att någon snart kommer och räddar mig. Jag kvävs, kvävs av alla minnen, av alla stunder då jag tänkt på honom, Erik. Hur hans mörka ögon glittrar under den rufsiga luggen. Det värker i hela kroppen på mig. Saknaden har blivit en outhärdlig plåga som sliter och drar mig i stycken. Morgonen gryr och jag har fortfarande inte fått en blund. Så fort som jag stänger ögonen så ser jag Erik ligga böjd över mig. Jag står inte ut av tanken på att jag inte ens vet vart han är eller hur han mår, jag vet inte ens om han lever. Inte vågar jag ringa Agnes heller, rädd för att de sår som läkt ska börja blöda på nytt. Jag måste komma på ett sätt att släppa taget. Frukost är nog en bra början, tror jag i alla fall. Jag slänger på mig morgonrocken och går bort till köket, sätter på en kanna vatten, stoppar två mackor i brödrosten, plockar fram marmelad och smör. Telefonen ringer och jag blir så förvånad att jag rycker till  och tappar smöret på golvet. Spänd av nyfikenhet rusar jag mot telefonen utan att först plocka upp smörpaketet.
”Emily” säger jag, min röst är ansträngd eftersom att jag inte pratat på några timmar, åtta för att vara exakt. Jag harklar mig försiktigt medan jag väntar på svar.
”Hej Emily” en välbekant röst hörs genom telefonluren.
”Hej Agnes” mina ögon tåras över att höra hennes röst. Det har gått tre månader sedan jag sist hörde henne.
”Hur mår du, blir du ledsen över att jag ringer?”
”Jag mår bra” jag ljuger inte helt och hållet, det kunde ha varit mycket värre. ”Varför skulle jag bli ledsen över att du ringer. Du har inte gjort mig något ont.”
”Men jag är rädd att jag kommer att göra det nu. Du förstår, jag måste be dig om en väldigt viktig sak. Du får säga nej, tänk på det.”
Jag spetsar mina öron så mycket jag kan och väntar spänt på vad Agnes ska säga.
”Erik är försvunnen. Han försvann för två månader sedan och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Du känner honom på ett helt annat sätt än vad jag gör.”
Det gjorde inte lika ont som jag trodde att det skulle göra. Nästan som om jag redan var mentalt förberedd på vad som ska komma. Men frågan består, ska jag verkligen riskera att bli sårad igen?
Det finns stunder då jag verkligen önskar att jag kunde prata med någon om det som hänt. Men vem skulle det vara, vem skulle inte tro att jag var psykiskt rubbad. Det är inte någon ide att berätta för pappa, inte än, inte förrän jag vet vad det är som håller på att hända. Sakerna är packade och det är inte förrän efter att jag burit ut allt i bilen som jag kommer på mig själv med att redan ha bestämt mig för att åka. Som om mitt undermedvetna fick mig att ta beslutet. En lapp till pappa och sedan sätter jag foten på gaspedalen. Jag når motorvägen och ser den första skylten mot Stockholm, då kommer ångesten. Den sköljer över mig som en iskall dusch, huvudet pulserar och jag spyr vilken sekund som helst. Jag tvärnitar och sätter på varningsblinkersen. Bokstavligttalat så hoppar jag ur bilen och blir nästan överkörd i mitt dumdristiga beteende. Faller ner på alla fyra, det svartnar för ögonen och saliven snabbproduceras i munnen på mig och så kommer det. Vad håller jag på med? Tårarna rinner ner för mina kinder och känner den obehagliga feberkänslan klistra sig fast. Det tar ett tag innan jag orkar resa mig upp. I ett stappligt försök att ställa mig upp så tar någon tag i min vänstra arm.
”Hur går det med dig?” Det är en manlig röst, jag känner inte igen den. Men när jag lyfter huvudet för att kolla så får jag nästan nya kväljningar. Jag svimmar nästan på fläcken, blinkar en gång för att se om jag verkligen sett rätt. Mannen som står bredvid mig är barnsligt lik någon jag träffat och det tar ett tag innan jag kan placera honom. Han ser ut som den unga killen som står vid Eriks vänstra sida på det gamla släktfotot som Agnes visade mig efter att jag träffat Erik första gången.
”Förlåt så mycket, har jag spytt på dig?” Är det enda jag får ur mig.
Mannen skrattar till.
”Nej du missade mig precis. Klarar du av att stå själv?” Han får en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Jag ler fånigt mot honom. Han måste tro att jag kört alkoholpåverkad.
”Jag kan försöka att stå själv till att börja med och jag är inte full om du tror det.” Han släpper taget om mig och jag koncentrerar mig till mitt yttersta för att inte trilla till marken.
”Det tror jag inte heller. Du ser bara väldigt illamående ut.” Han ser fortfarande en smula bekymrad ut men försöker le uppmuntrande mot mig. Herregud så dum jag känner mig, inte nog med att jag faktiskt inte känner mannen jag står och spyr framför, han är vansinnigt snygg också. Vilka ögon, de ser nästan svarta ut men stannar man upp och tittar noga så ser man att de är perfekt blåa.

...Den är verkligen speciell...

Det något magiskt mellan oss. Något som varken du eller jag någonsin kommer att förstå. Ingen annan heller för den delen. Alla kan se det, men inte riktigt förstå hur det fungerar. Jag vet inte själv hur det fungerar. Jag vet bara att det är rätt. Även i de svåraste av tider så känns det rätt.
Du och Jag.

"Oh, wake me, I'm shaking
Wish I had you near me now
Said, there's no mistaking
What I feel is really love"

...som avslagen coca cola...

"Dina händer bränner mot min hud.
Din blick släpper inte min.
Det svider i mig, precis som att hälla salt i ett sår.
Kylan ligger i luften.
Den biter i den nakna huden.
Allt som inte är skyddat piskar den till.
Luften är lätt att andas.
Löven faller, faller precis som jag av ditt slag.
Känner hur det pulserar ovanför tinningen.
Känner den varma strålen blod rinna ner för min kind.
Jag stänger ögonen och önskar.
Önskar att när jag öppnar dem igen så var det bara en dröm.
Inget annat bara en plågsam dröm.
Alltid en andra chans...?
Allt är rätt, just då, just nu. Allt är egentligen rätt."

...Är det någonsin okej att ljuga...

Om varken sanningen eller lögnen sårar, är det okej att ljuga då.
Är det okej att ljuga för någon annans bästa.
Sanningen kan både göra ont och göra gott.
Och även om det gör ont i början så kommer man förhoppningsvis på att det var ärligt.
Om man är ärlig emot någon, visar det hur mycket någon betyder.
Ärligheten är det renaste som finns och därför det finaste som finns.
Då kanske det kan få göra lite ont ibland.
Men det betyder också att det nog är smartast att vara ärlig från första början.
Inte ljuga först och berätta sanningen efteråt när man har dåligt samvete.

Jag är fruktansvärt trött på folk som bara pratar och pratar men det kommer ändå inget vettigt ur dem.
Bara en massa tjat för att verka så bra som möjligt. Men det är bara en fasad. Falskspel för att verka mer intressanta.

"Jag känner direkt när du ljuger för mig.
Jag känner din oro.
Oron kan komma från flera mils avstånd.
Jag känner din nervositet.
Jag hör din puls öka.
Jag ser din blick flacka.
Dina händer blir varma.
Den lilla rynkan du får mellan ögonen.
Blicken som ser skylldig ut.
Men du är tyst.
För tyst.
Du ljuger för mig."



Min nya bästa vän!
Puss & Kram

Och jag kom precis på att jag inte skrivit här på alldeles för många dagar. Men jag säger då det. Denna veckan har varit så galen att jag inte ens kommer ihåg vad jag heter. Jag är så uppe i varv att jag är rädd att jag somnar på fläcken om jag stannar upp. Men nu mår jag bra. Det är härligt att vara med igen. lämnat min grotta för den här gången!

Jag längtar tills på tisdag. Då ska jag äntligen få mig sovmorgon.

En sak som jag har gått omkring och funderat lite på är, hur kommer det sig att vissa människor bryr sig om andra människor och känner medkänsla även om man inte känner den andra personen i fråga. När vissa människor inte känner sympati för någon. Vart finns den där stänga av och på knappen. Men jag har också upptäckt att även de som verkar så väldigt okänsliga, faktiskt bryr sig i slutändan ändå. Bortskämda människor, ojoj säger jag bara. Jag vet att jag själv är ganska så bortskämd. Men det finns tyvärr de som är mycket värre än mig.

Nu sitter jag på mitt egna hotellrum i Askersund och ska somna så fort jag stänger locket på datorn. I morgon fortsätter helgen tävlingar, min sista för i år, och jag måste vara på topp. Idag var jag verkligen på topp en andra plats!

Måste passa på att säga att tjejkvällen med Viktoria i torsdags var mycket lyckad. Lina, Underbart att snacka så mycket att vi missar vad som händer på Idol. Jenny, bästavännen och bästa "monté" - hästskötaren. Guld alla underbara vänner!

Puss på er!

...Jag har varit lite väl djup den senaste tiden så jag tänkte att jag skriver ett inlägg om något helt annat.
Film?

Jag har nu i helgen sett tre filmer som jag verkligen gillar.
No strings attached
Water for elephants
Something borrowed

I alla filmerna så är det kärlek, men på väldigt olika sätt. Ett sätt är "friends with benefits" och det har fått mig att tänka på om det verkligen är helt utan känslor. Eller om det kan fortlöpa utan att någon får känslor. Knappast. Jag är ju en känslo-människa och lite väl romantisk enligt mina vänner. Men jag gillar det. Sex är dock väldigt beroendeframkallande.

Jag har idag och under helgen pratat och träffat underbara vänner. Det är väldigt skönt att få prata med många olika alla ser ju saker och ting på sitt sätt och alla sätt är rätt. Jag tog ett svårt beslut igår. Men jag kommer bli så lycklig så då får det vara värt lite svidande ett tag.

"Just keep breathing"

Att höra positiva saker om sig själv värmer nog mer än vad många tror...

Jag kan vara väldigt dålig på att ge andra positiv kritik och är tyvärr dålig på att tacka de som hjälper mig. Jag har börjat tänka ganska mycket på detta den senast tiden. Jag har också tänkt på att en del människor är dåliga på att ta till sig positiv kritik, då känns det inte särskilt kul att ge dem något heller. Även om jag vet att de tar åt sig och att de värmer så vill man ju också att de kanske visar det lite bättre.

De finns också de som tar till sig lite väl bra, som gärna vill få folk att tala gott om dem. De som sitter lite väl bekvämt där uppe bland molnen.

Att bara tacka för hjälpen och visa tycke för vad andra människor gör är viktigt. För en dag så kanske de tröttnar och inte står där och hejjar längre.

Jag har underbara människor runt mig. Tack för att ni finns !

"Behandla andra så som du vill bli behandlad själv. Så säger ett ordspråk men jag har upplevt att det är tvärttom."

Jag har kommit på att jag nog är bäst när det verkligen gäller. Jag gillar inte att ha för lång tid på mig utan vill hellre veta exakt vad som gäller och göra det pang på bara. Om jag inte får veta på en gång vad som gäller, eller klara besked då skjuter jag gärna på det mesta in i sista sekunden. Men även om jag gör det så är jag ändå bäst när jag väl gör det. Självklart är jag inte bäst på allt. Men jag gör alltid mitt bästa.

Jag har varit väldigt trött den sista tiden och det är verkligen dags att jag rycker mig själv i kragen och sover på saken. Tar nya andetag och vilar upp mig. Nu är det jag, bara jag.

Tack till mina underbara vänner som är så fantastiska och goda. Ni är verkligen värda mer än guld. Kärlek till er!

...så finns det alltid två val, men inte mer.
Man kan inte få det ena och det andra. Det är omöjligt...

Antingen så vill man eller så vill man inte.
Antingen så kan man eller så kan man inte.
Antingen så vet man eller så vet man inte.
Och om man inte vet, då tvekar man.
Och om man tvekar, då är man osäker.
Osäkerhet är farligt och det leder nästan aldrig till något positivt.

Vad är det som är så svårt. Varför är det så svårt.
Det borde inte vara så här...

Jag orkar verkligen inte mer nu...

...som man vill att det ska funka...

"Händerna pulserar, svider och blöder.
Men jag fortsätter.
Jag fortsätter att skrubba.
Men vad spelar det för roll.
Det blir inte rent.
Det sitter för hårt, för djupt.
Det gör ont och det kommer det att fortsätta göra.
Huvudet är tungt.
Överbelastat.
Hela kroppen gör uppror.
Det är något som inte stämmer.
Det stämmer inte att det ska göra så ont.
Men det blir inte rent, det sitter kvar.
Ingrott.
Kanske är det bättre att låta det vara.
Låta det samla damm.
Gömma det under ytan.
Låtsas som om ingen ser eller vet.
Vet vad som finns under allt det där.
Allt det där nya.
Men jag fortsätter att skrubba.
Sliter tills det blänker.."

Att tolka saker är svårt. För mig är det så att jag vill gärna veta, men jag vill inte anta att jag vet. Det kan leda till missuppfattningar och krångla till saker och ting. Att försöka tolka något som man undrar över, något som är svårt och gör ont. Det är inte lätt.

Det är så mycket frågor hela tiden och jag känner att jag blir bara mer och mer förvirrad. Är det inte meningen att man ska bli gamal och vis. Ja det lär ta ett tag för mig.

Jag känner en längtan och den växer. Växer sig nästan outhärdlig.

Något typ av bevis, något gensvar. Varför vänta.

"It´s like, he doesn´t hear a word I say.
His mind is somewhere far away.
And I don´t know how to get there."