...små, små lätta vindar sveper fram genom min kropp.
Jag kommer inte undan, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ingen har svar och ingen ser det jag ser. Är det smärta eller är det något som kommer att bli bra? Det är egentligen ingen fråga. Bara något jag ständigt tänker på. Varför alla dessa tankar och vart får de plats. Sist jag kollade så var alla rum i min hjärna fullbokade.

Jag ser framtiden och ler, jag tittar tillbaka och ler, sedan försöker jag stänga ögonen och vara så där överlycklig som jag är. Men det är inte alltid så lätt. Jag anser mig själv som en positiv ung kvinna och försöker varje dag leva upp till det. Lyckas ganska så bra nu för tiden. För jag har någon som stärker mig och det är han, Oskar. Det fasinerar mig, hur han kan göra mig så lycklig. Det är inget jag speckulerar i för mycket. Jag är bara glad över att det är så.

Men hur går det egnetligen till. Hur kommer det sig att vissa speciella människor kan göra en glad och lycklig, medan andra kan få en att känna panik och ångest genom att de bara vistas i samma rum. Är det så tydligt, hur vi är som personer. Hur kommer det sig att folk gillar öppna sig för vissa när de i nästa sekund vägrar prata. Vi påverkas stark av omvärlden och det är inget vi kan neka till.

Just nu är jag inne i en fas då jag påverkas av nästan allt, jag är som en vandrande svamp som bara suger upp allt som kommer i min väg. Till och med av mina drömmar. De är så starka och levande att jag nästan börjar ana något typ av budskap.

På tal om drömmar, det är dit jag ska nu, till drömvärlden...



"Hellre bli sårad av sanningen än lycklig av en lögn"