En andra chans...
Ger ut ett smakprov på fortsättningen av min bok...
Enjoy...
Mörkret omringar mig ännu en gång. Jag tar ett sista andetag och hoppas att någon snart kommer och räddar mig. Jag kvävs, kvävs av alla minnen, av alla stunder då jag tänkt på honom, Erik. Hur hans mörka ögon glittrar under den rufsiga luggen. Det värker i hela kroppen på mig. Saknaden har blivit en outhärdlig plåga som sliter och drar mig i stycken. Morgonen gryr och jag har fortfarande inte fått en blund. Så fort som jag stänger ögonen så ser jag Erik ligga böjd över mig. Jag står inte ut av tanken på att jag inte ens vet vart han är eller hur han mår, jag vet inte ens om han lever. Inte vågar jag ringa Agnes heller, rädd för att de sår som läkt ska börja blöda på nytt. Jag måste komma på ett sätt att släppa taget. Frukost är nog en bra början, tror jag i alla fall. Jag slänger på mig morgonrocken och går bort till köket, sätter på en kanna vatten, stoppar två mackor i brödrosten, plockar fram marmelad och smör. Telefonen ringer och jag blir så förvånad att jag rycker till och tappar smöret på golvet. Spänd av nyfikenhet rusar jag mot telefonen utan att först plocka upp smörpaketet.
”Emily” säger jag, min röst är ansträngd eftersom att jag inte pratat på några timmar, åtta för att vara exakt. Jag harklar mig försiktigt medan jag väntar på svar.
”Hej Emily” en välbekant röst hörs genom telefonluren.
”Hej Agnes” mina ögon tåras över att höra hennes röst. Det har gått tre månader sedan jag sist hörde henne.
”Hur mår du, blir du ledsen över att jag ringer?”
”Jag mår bra” jag ljuger inte helt och hållet, det kunde ha varit mycket värre. ”Varför skulle jag bli ledsen över att du ringer. Du har inte gjort mig något ont.”
”Men jag är rädd att jag kommer att göra det nu. Du förstår, jag måste be dig om en väldigt viktig sak. Du får säga nej, tänk på det.”
Jag spetsar mina öron så mycket jag kan och väntar spänt på vad Agnes ska säga.
”Erik är försvunnen. Han försvann för två månader sedan och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Du känner honom på ett helt annat sätt än vad jag gör.”
Det gjorde inte lika ont som jag trodde att det skulle göra. Nästan som om jag redan var mentalt förberedd på vad som ska komma. Men frågan består, ska jag verkligen riskera att bli sårad igen?
Det finns stunder då jag verkligen önskar att jag kunde prata med någon om det som hänt. Men vem skulle det vara, vem skulle inte tro att jag var psykiskt rubbad. Det är inte någon ide att berätta för pappa, inte än, inte förrän jag vet vad det är som håller på att hända. Sakerna är packade och det är inte förrän efter att jag burit ut allt i bilen som jag kommer på mig själv med att redan ha bestämt mig för att åka. Som om mitt undermedvetna fick mig att ta beslutet. En lapp till pappa och sedan sätter jag foten på gaspedalen. Jag når motorvägen och ser den första skylten mot Stockholm, då kommer ångesten. Den sköljer över mig som en iskall dusch, huvudet pulserar och jag spyr vilken sekund som helst. Jag tvärnitar och sätter på varningsblinkersen. Bokstavligttalat så hoppar jag ur bilen och blir nästan överkörd i mitt dumdristiga beteende. Faller ner på alla fyra, det svartnar för ögonen och saliven snabbproduceras i munnen på mig och så kommer det. Vad håller jag på med? Tårarna rinner ner för mina kinder och känner den obehagliga feberkänslan klistra sig fast. Det tar ett tag innan jag orkar resa mig upp. I ett stappligt försök att ställa mig upp så tar någon tag i min vänstra arm.
”Hur går det med dig?” Det är en manlig röst, jag känner inte igen den. Men när jag lyfter huvudet för att kolla så får jag nästan nya kväljningar. Jag svimmar nästan på fläcken, blinkar en gång för att se om jag verkligen sett rätt. Mannen som står bredvid mig är barnsligt lik någon jag träffat och det tar ett tag innan jag kan placera honom. Han ser ut som den unga killen som står vid Eriks vänstra sida på det gamla släktfotot som Agnes visade mig efter att jag träffat Erik första gången.
”Förlåt så mycket, har jag spytt på dig?” Är det enda jag får ur mig.
Mannen skrattar till.
”Nej du missade mig precis. Klarar du av att stå själv?” Han får en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Jag ler fånigt mot honom. Han måste tro att jag kört alkoholpåverkad.
”Jag kan försöka att stå själv till att börja med och jag är inte full om du tror det.” Han släpper taget om mig och jag koncentrerar mig till mitt yttersta för att inte trilla till marken.
”Det tror jag inte heller. Du ser bara väldigt illamående ut.” Han ser fortfarande en smula bekymrad ut men försöker le uppmuntrande mot mig. Herregud så dum jag känner mig, inte nog med att jag faktiskt inte känner mannen jag står och spyr framför, han är vansinnigt snygg också. Vilka ögon, de ser nästan svarta ut men stannar man upp och tittar noga så ser man att de är perfekt blåa.
Enjoy...
Mörkret omringar mig ännu en gång. Jag tar ett sista andetag och hoppas att någon snart kommer och räddar mig. Jag kvävs, kvävs av alla minnen, av alla stunder då jag tänkt på honom, Erik. Hur hans mörka ögon glittrar under den rufsiga luggen. Det värker i hela kroppen på mig. Saknaden har blivit en outhärdlig plåga som sliter och drar mig i stycken. Morgonen gryr och jag har fortfarande inte fått en blund. Så fort som jag stänger ögonen så ser jag Erik ligga böjd över mig. Jag står inte ut av tanken på att jag inte ens vet vart han är eller hur han mår, jag vet inte ens om han lever. Inte vågar jag ringa Agnes heller, rädd för att de sår som läkt ska börja blöda på nytt. Jag måste komma på ett sätt att släppa taget. Frukost är nog en bra början, tror jag i alla fall. Jag slänger på mig morgonrocken och går bort till köket, sätter på en kanna vatten, stoppar två mackor i brödrosten, plockar fram marmelad och smör. Telefonen ringer och jag blir så förvånad att jag rycker till och tappar smöret på golvet. Spänd av nyfikenhet rusar jag mot telefonen utan att först plocka upp smörpaketet.
”Emily” säger jag, min röst är ansträngd eftersom att jag inte pratat på några timmar, åtta för att vara exakt. Jag harklar mig försiktigt medan jag väntar på svar.
”Hej Emily” en välbekant röst hörs genom telefonluren.
”Hej Agnes” mina ögon tåras över att höra hennes röst. Det har gått tre månader sedan jag sist hörde henne.
”Hur mår du, blir du ledsen över att jag ringer?”
”Jag mår bra” jag ljuger inte helt och hållet, det kunde ha varit mycket värre. ”Varför skulle jag bli ledsen över att du ringer. Du har inte gjort mig något ont.”
”Men jag är rädd att jag kommer att göra det nu. Du förstår, jag måste be dig om en väldigt viktig sak. Du får säga nej, tänk på det.”
Jag spetsar mina öron så mycket jag kan och väntar spänt på vad Agnes ska säga.
”Erik är försvunnen. Han försvann för två månader sedan och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Du känner honom på ett helt annat sätt än vad jag gör.”
Det gjorde inte lika ont som jag trodde att det skulle göra. Nästan som om jag redan var mentalt förberedd på vad som ska komma. Men frågan består, ska jag verkligen riskera att bli sårad igen?
Det finns stunder då jag verkligen önskar att jag kunde prata med någon om det som hänt. Men vem skulle det vara, vem skulle inte tro att jag var psykiskt rubbad. Det är inte någon ide att berätta för pappa, inte än, inte förrän jag vet vad det är som håller på att hända. Sakerna är packade och det är inte förrän efter att jag burit ut allt i bilen som jag kommer på mig själv med att redan ha bestämt mig för att åka. Som om mitt undermedvetna fick mig att ta beslutet. En lapp till pappa och sedan sätter jag foten på gaspedalen. Jag når motorvägen och ser den första skylten mot Stockholm, då kommer ångesten. Den sköljer över mig som en iskall dusch, huvudet pulserar och jag spyr vilken sekund som helst. Jag tvärnitar och sätter på varningsblinkersen. Bokstavligttalat så hoppar jag ur bilen och blir nästan överkörd i mitt dumdristiga beteende. Faller ner på alla fyra, det svartnar för ögonen och saliven snabbproduceras i munnen på mig och så kommer det. Vad håller jag på med? Tårarna rinner ner för mina kinder och känner den obehagliga feberkänslan klistra sig fast. Det tar ett tag innan jag orkar resa mig upp. I ett stappligt försök att ställa mig upp så tar någon tag i min vänstra arm.
”Hur går det med dig?” Det är en manlig röst, jag känner inte igen den. Men när jag lyfter huvudet för att kolla så får jag nästan nya kväljningar. Jag svimmar nästan på fläcken, blinkar en gång för att se om jag verkligen sett rätt. Mannen som står bredvid mig är barnsligt lik någon jag träffat och det tar ett tag innan jag kan placera honom. Han ser ut som den unga killen som står vid Eriks vänstra sida på det gamla släktfotot som Agnes visade mig efter att jag träffat Erik första gången.
”Förlåt så mycket, har jag spytt på dig?” Är det enda jag får ur mig.
Mannen skrattar till.
”Nej du missade mig precis. Klarar du av att stå själv?” Han får en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Jag ler fånigt mot honom. Han måste tro att jag kört alkoholpåverkad.
”Jag kan försöka att stå själv till att börja med och jag är inte full om du tror det.” Han släpper taget om mig och jag koncentrerar mig till mitt yttersta för att inte trilla till marken.
”Det tror jag inte heller. Du ser bara väldigt illamående ut.” Han ser fortfarande en smula bekymrad ut men försöker le uppmuntrande mot mig. Herregud så dum jag känner mig, inte nog med att jag faktiskt inte känner mannen jag står och spyr framför, han är vansinnigt snygg också. Vilka ögon, de ser nästan svarta ut men stannar man upp och tittar noga så ser man att de är perfekt blåa.
Kommentarer
Trackback
